Beschreibung:

ANDERS ZORN 1860-1920 Rättvikskulla Signerad och daterad L. Zorn -83. Akvarell på papper, 65 x 37 cm. Med dedikation till George Squrie, konstnärens färghandlare i London, daterad oct 31 1896 PROVENIENS George Squrie, London Direktör G. Kjellberg LITTERATUR Ernst Malmberg: Larsson, Liljefors, Zorn - en återblick, Stockholm 1919, omnämnd på sidan 88 Gerda Boëthius: Zorn, Stockholm 1949, katalogiserad under år 1883, sidan 539 (felaktigt mått angivet, enligt författarens anmärkning är uppgiften om verket ej kontrollerade) Sensommaren 1883 tillbringade Anders Zorn i sitt älskade Dalarna. Han hade kommit hem från London i slutet av juli och tillbringat en tid på Dalarö innan han for hem. Vid denna tid sökte sig många konstnärer till platser där gamla seder och bruk ännu inte hade hunnit förändras, för att inte säga försvunnit, där nationalitetskänslan fortfarande var stark och där den industrialiserade världen ännu inte hade lagt sin tunga hand över människors liv och leverne. Dalarna var speciellt populärt som resmål; det genuint svenska kunde sökas i de gamla traditionerna från Engelbrekts och Gustav Vasas dagar. Dessutom var Dalarna ett av de få landskap i Sverige där befolkningen fortfarande använde sina gamla folkdräkter. Och Zorn såg sig som en dalmas, om än inte alldeles genuin. Denna sommar målade han nästan uteslutande kullor och masar i sina respektive högtidsdräkter. Så när Anders Zorn for upp till Dalarna var det inte bara för sommarferier. Han ville förbereda sig som skildrare av dalfolkets liv och som sådan hade han en lång tradition att ta över. Målare som Johan Fredrik Höckert Kilian Zoll och Bengt Nordenberg hade gjort denna genre, att skildra folkets liv i helg och söcken, aktad och respekterad. Även äldre konstnärer som Olof Arborelius, Hugo Salmson och Ernst Josephson hade lämnat sina bidrag. Rättvikskulla är en av dessa ögonblicksbilder som i Zorn har sin mästare. Flickan tittar litet blygt ned men intar ändå en stolt hållning med ena handen på höften. Hon vet nog om att hon är riktigt klädd enligt den viktiga traditionen. Kanske är det söndag och kyrkobesöket väntar. Den leende kullan står mot en dunkel bakgrund som kommer de lysande färgerna i hennes vackra dräkt att glöda. Här har konstnären valt akvarellens lätta men ofta svåra anslag, den säkra penselföringen accentueras, hastigt utförd men väl genomtänkt, så även den glänsande behandlingen av stofferna. Kanske kunde Anders Zorn med tiden många gånger överdriva sin samtida publiks förmåga att finna och tillgodogöra sig konstens mer subtila finesser, men på dess möjligheter att rätt värdera hantverksskicklighet kunde han inte ta miste. Det var just i hans folklivsskildringar som publiken direkt kunde uppfatta det emotionella innehållet. I dessa framställningar vänder han sig till den publik som han vet kan förstå dem och som, inte minst, står honom själv nära. Man kunde ibland invända att hans folkloristiska målningar var barn från hans samvetsäktenskap med "den breda publiken ". Men en sådan invändning tyder snarare på en oförståelse inför konstnärens storhet, ty när det gäller Zorn finns all anledning att dröja vid det folkliga. Här fungerar hans måleri i ett sammanhang som han själv ansåg värdigt sina ambitioner som nationalmålare. Så även om man så småningom skulle uppskatta konstnärens naketmåleri, präglat av en genuin sundhet, så var det hans folklivsmåleri som stod i centrum för intresset. Säkert kunde människor tilltalas av dessa målningars flärdfrihet och omedelbarhet, de visade något som de flesta kunde känna igen, en värld där många kände sig hemma.