Beschreibung:

EVERT LUNDQUIST 1904-1994 Stegen II Signerad E.L. samt daterad på baksidan 1957. Olja på duk, 93 x 74,5 cm. PROVENIENS Redaktör fil. dr Gotthard Johansson, Stockholm Konstkritiker Stig Johansson, Stockholm UTSTÄLLD Kritikernas val, utställning 237, Riksförbundet för bildande konst, katalognr 21 Riksförbundet för bildande konst, Ostende, Belgien 1955, katalognr 39 Evert Lundquist Moderna Museet, Stockholm 1974, katalognr 93 LITTERATUR Evert Lundquist Ur ett målarliv, Stockholm 1996, avbildad sidan 133 Flytten från Saltsjö-Duvnäs till Kanton, Drottningholm, 1953 var ett välbehövligt miljöombyte för Evert Lundquist I den gamla transformatorstationen inredde han sin nya stora ateljé och en trankilitet lade sig över hans vardag. Den nära kontakten till naturen hade en lugnande inverkan på hans själ och han fick arbetsro för sitt målande. Han höll sig inom hemmets sfär men gjorde då och då utflykter i parken kring Kina slott. I denna stillsamma miljö kunde han följa naturens växlingar vilket också avspeglade sig i hans målningar där solstrålarnas spel mellan ljus och skugga inspirerade honom. Arvet efter barockens mästare Rembrandt är påtagligt i Lundquists måleri. Andra konstnärer som utgått från ljuset hade han på bild i ateljén: Chardin och Renoir. Långt borta var hans tankar om resor till fjärran länder och kvar var vardagliga och nära föremål som blev centrum för hans skapande. Modellerna hämtade han ur familjen och föremålen ur hemmets gömmor - en spade, stege eller stol. Med den pastosa färgen skulpterade han rent bokstavligt sina målningar, så att ljuset kunde spela mellan dal och ås. De ensamma föremålen han avbildade, hävdade Lundquist, fanns där för att sätta betraktarens fantasi i rörelse. Djupast speglar de hans egna upplevelser av färger och ljus. Bland dessa ensamma föremål var stegen ett motivval han ofta återkom till, redan 1951 hade han målat stegen rest mot en solbelyst vägg. Under den här tiden uppträdde en ljusare färgskala i Lundquists måleri. En ny friskhet och ett mer otvunget måleri framträdde med pastosa effekter. Här har han jobbat med vitt-i-vitt, en teknik som han redan länge hade experimenterat med. Varje valör i det vita är betydelsefullt eftersom Lundquist var konstnären som kände sina färgtuber som pianister känner sina tangenter. Det varma skiftar ned mot de kalla klangerna, från ockra till grågult, gråblått och lilagrått. De rosa tonerna i det vita skänker en varm ton åt duken som kontrasterar till den rikare grå-gröna nedtill. Det är ett slutresultat av noga överväganden mellan färger och klickar av gult för att lyfta motivet. De tjocka färgmassorna ger en monumentalkänsla och förenklar otvunget formerna i motivet. Färgerna som muras expressivt på varandra är typisk för hela hans produktion. I slutet av 1950-talet och början av 1960-talet hade Lundquist stora framgångar internationellt och han ställde ut på biennalen i São Paulo 1957, Guggenheim International Award i New York och på Tate i London. Under perioden januari-april 2010 hade Moderna Museet i Stockholm en betydande retrospektiv utställning med Lundquists måleri, där man framhöll hans betydelse för andra konstnärer, som Torsten Andersson, George Baselitz och Per Kirkeby